JOHANNA

Hej hej!

Efter ett trakigt hejda till Steph hamnade vi pa en buss upp till Hue som skulle ta 24h. For forsta gangen talade han sanning, han vi bokade av. Det VAR faktiskt sleeping bus HELA vagen och det tog faktiskt MINDRE an 24timmar! Det blev bara liiiiite panik nar vi kom till Hoi An och skulle byta buss till Hue. Vi blev ombedda att stalla oss i ett garage och vanta men alla sa att man maste ta sig till busshallplatsen. Sa i panikens hetta tog vi en taxi till det vi trodde var busshallplatsen. Vad vi kom till var ett oppet falt och massa ej samarbetsvilliga asiater. Ar det nagot vi markt har sa ar bussfolket oerhort otrevliga. Valdigt fa ganger man far hjalp och nar dom vill att man ska ga av bussen skriker dom bara pa en.

Iaf, dar stod vi och fattade ingenting. Bussen skulle ga vid 7 och det hade den varit for langesen. En snubbe sager:
- Ask Mr Tom!
Rebecka som gatt runt och fragat i stort sett alla sag skeptiskt pa honom.
- I've already asked everyone here..
- But as Mr Tom!
Sa vi visade Mr Tom var biljett, han ringde ett samtal och pekade pa den vita bussen. Vi ar valdigt sakra pa att det var fel buss men den tog oss till Hue sa vi var nojda.

I Hue blev det nagra regniga dagar sa vi forlangde inte vart stay dar utan tog en buss till Vientiane. Den skulle ta 20timmar och vi var oroliga att det skulle bli problem vid gransen till Laos men det ordnade sig galant! Forutom att ingen annan i bussen var fran "western" (det ar det dom sager om ALLA som inte ar asiater). Vilket resulterade i att dom var faktiskt.. ja, rasistiska. Dom sa aldrig nagot till oss om vad som hande, dom delade ut saker till ALLA utom oss, nar vi stannade for mat sa fick alla mat utom vi. Allt var valdigt konstigt..

Och dom sa att vi skulle vara framme i Vientiane kl 6 pa morgonen men mitt i natten, kl 2, stannade dom bussen och borjade skrika. Sa da var vi framme.. Men det var ganska lattande att fa lamna bussen och dom oerhort otrevliga manniskorna dar. Hamnade pa en tuk tuk och for forsta gangen blev jag radd har i Asien. Har var vi, i en okand stad mitt i natten och bad om att fa komma till ett guesthouse. Vi insag ganska snabbt att dom kunde kort oss vartsomhelst. Vi kom till ett hotell iaf och fick tva timmars somn innan det va dags att vakna och satta sig pa ytterligare en buss hit till Vang Vieng.

Pa bussen ser jag ett valkant krull: Jared! Matthew akte tillbaka till Australien/Nya Zeeland men Jared hade en ny kompis med sig; Mark. Sa det var riktigt roligt att traffa dom! Dom ar ute pa floden nu och "tubar" men vi kande oss inte riktigt redo for det idag. Far bli morgondagens projekt!

Och eftersom livet inte alltid blir som man tankt sig far vi se vad som hander framover, men viktigast av allt: vi har haft en fantastisk resa hittills och jag ar SA glad att vi gjorde det igen.

Lite av Bexys bilder och langst ner en ganska rolig forklaring om vad tubing ar ;)


Solnedgang pa Langkawi.


Nar vi akte genom oversvamningarna i Bangkok. Det ni ser ar en vag..


Floating Village i Siem Reap, Kambodja.


Angkor Wat, Siem Reap, Kambodja.


I Sihanoukville. Matthew, Jared och jag.


Oversvamning i Ho Chi Minh, Vietnam.


Mui Ne, Vietnam. Sjalvklart kopte vi dom valkanda hattarna.


I Mui Ne. Jag och Steph. Det var ju happy hour..

TUBING: (bilder hamtade fran google)

"Som backpacker i Sydostasien är det en fråga man bör vara beredd på att möta minst en gång om dagen. I andra delar av världen skulle man kunna tänka sig att det är ”Where are you from?” eller möjligtvis “How long have you been traveling for?”. Men i Sydostasien är detta inte lika relevant som det alla vill ha svar på: ”Are you going tubing?”

En sen kväll någonstans i Thailand ställde John från London just denna fråga till sin nyfunne vän Tom från samma stad. Sedan dess har de varit oskiljaktiga. Utåt sett är de så olika man kan bli. John med svartfärgat hår och ansiktet fyllt av piercingar. Tom med blonda lockar och fräknar. Men under ytan finns det en gemensam nämnare som förenar dem båda - jakten på den perfekta festen. Tillsammans har de rest land och rike runt i en dimma orsakad av ett oräkneligt antal buckets. Slutligen fann de sin plats på jorden – Vang Vieng i Laos.

Vang Vieng är en liten stad bland bergen i norra Laos; vackert belägen i en grönskande dal vid kanten av floden Nam Song. Stadens kärna består av inte mer än tre-fyra gator, några hotell, restauranger och caféer. Förutom naturfantaster och bergsklättrare ditlockade av grottor och osannolika klippformationer borde staden inte haft många besökare. Men tack vare ett gäng fantasifyllda backpackers, innerslangen till ett traktordäck och den förbipasserande floden utgör staden i dag en oemotståndlig lockelse även för resenärer som John och Tom. Orsaken stavas tubing - den ökända aktiviteten som förvandlat lilla Vang Vieng till ett av Laos största dragplåster.

För den oinvigde kan det tyckas obegripligt. Vad i hela friden handlar det om? Enkelt förklarat går tubing ut på att du hyr en stor uppblåst gummiring, transporterar dig en bit upp längs med floden, placerar dig själv i ringen och sedan låter dig föras med av strömmen. Det skulle kunna vara bra så. Långsamt flyter du i din ring i den svalkande floden, betraktar de höga blå bergen som omger dalen och njuter av solen som värmer dina axlar. En fågel kvittrar i ett träd som sträcker sina grenar ut över vattnet. Om strömmen för dig åt rätt håll kanske du kan snudda vid trädgrenarna när du passerar.

Men nu är det inte riktigt detta tubing handlar om. Det är inte fågelkvitter du hör när du plaskar runt i vattnet. Istället fylls luften av ”Human” med The Killers och falsksången från tjugo australiensare som skrålar med i refrängen. Och det är inte främst den vackra naturen du betraktar från din gummiring. Istället är ditt största fokus att ta dig in till någon av de många barerna vid stranden. Har du tur lyckas du få tag i något av repen som kastas ut till dig från barernas trädäck. Får du tag i repänden drar barägaren in dig till flodkanten, hjälper dig i land och ser till att du snabbt fylls av billig Lao Beer eller en bucket till extrapris. Kanske blir du erbjuden specialmenyn innehållande olika typer av mushroom shakes. Jag behöver nog inte förtydliga att det inte är kantareller det handlar om i dessa lokala delikatesser.

Efter en stund i den välfyllda baren, med en bucket i varje hand och öronen fyllda av högtalardunk är risken stor att du får för dig att du är Superman. Lämpligt nog är de flesta barerna utrustade med hopptorn, gungor och linbanor i träden. Detta gör det lätt att kasta sig ut över floden med valfri kroppsdel före och visa upp sina nya superkrafter. Många är de överförfriskade tubare som linkat upp på land med en blåslagen stortå eller någonting ännu värre. Skräckhistorien presenterade Tom när han berättade hur en vänlig kvinna från grannbyn sytt ihop hans alldeles för djupa sår på foten med hjälp av vanlig sytråd. Detta samtidigt som han utsträckt på golvet bakom en av barerna låtit John hälla i honom ytterligare en bucket. Nästa dag satt han glatt i tubingringen igen med den bandagerade foten tryggt vilande några centimeter ovanför vattenytan.

I ett fåtal fall har det till och med gått så illa att människor har omkommit i samband med tubing. Det är måhända inte helt oväntat när man blandar vattenaktiviteter med stora mängder sprit, men ibland frågar man sig om det verkligen är värt risken. Säkerhetsanordningarna i hopptornen och linbanorna är kanske inte heller något som skulle ha hållit för en kontroll i Sverige. Under min tid i Vang Vieng blev jag vittne till minst en olycka som hade kunnat sluta riktigt illa.

Lyckligtvis klarar de flesta sig undan med några skrapsår. Och riskerna till trots är det svårt att inte hålla med John och Tom om att Vang Vieng faktiskt erbjuder Sydostasiens bästa fest. Efter en dag vid floden fortsätter partyt hela natten inne i Vang Vieng. Enda svackan i festyran infinner sig någon gång mellan åtta- och tiotiden på kvällen då de flesta besökare återfinns halvliggande på golvet framför någon av restaurangernas storbildsskärmar visandes Vänner eller Simpsons i repris. Sedan drar allt igång igen på någon av barerna på andra sidan floden.

Efter en dag ”in the tube” lämnar jag John och Tom framför ett avsnitt av Family Guy och tar bussen söderut genom Laos. Någon månad senare, vid ett gatukök i södra Kambodja springer jag på de två Londonborna igen. De är fortfarande upprymda av sin tid i Vang Vieng och berättar lyriskt om hur de tappat bort räkningen på hur många dagar de åkte ut till floden. Efter tubingen har de fortsatt sitt sökande efter en fest i samma klass någon annanstans i Sydostasien. Men ingenting har hittills gått upp mot Vang Vieng och de har redan bokat en biljett tillbaka. De har helt enkelt inte fått nog av the tube. Bara en dag till. Allra helst skulle de vilja stanna i Vang Vieng under resten av sin tid i Sydostasien. Och så vitt jag har förstått, tubar de faktiskt än i dag..."

 

 

Oroa er inte ;)