JOHANNA

Ja, nu ar jag ensam. Pa riktigt.

Efter att njutit av Idas och Emmas sallskap langre an planerat (ja, jag ar sjukt tacksam for att jag fick hanga med dom sa lange som vi gjorde) sa lamnade dom mig imorse for Patong!

Och jag maste erkanna att det kanns tomt. Sa fruktansvart tomt. Det ar konstigt att vara ensam nar det ar meningen att vara tva.
Jag har aldrig varit radd for ensamheten och den har aldrig stort mig pa nagot satt. Den har alltid lugnat mig nar sallskap inte kan gora det. Jag har alltid sett ensamhet som nagot jag kan unna mig.
Men det kanske inte sa bra att unna sig ensamhet nar man varit borta fran sin familj och sina vanner i snart 3 manader. Det kanske inte ar sa bra att unna sig det nar det ar meningen att vara tva och att den kanslan garna paminner mig om vad det skulle ha varit.

Nu har jag varit ensam en dag. Och jag vet att idag kommer vara den jobbigaste. Men jag ska vara arlig, det har varit jobbigt. Trakigt. Jag vet att alla dagar inte kommer se ut sahar; ligga pa stranden, lasa och sova. Men ja, det har varit jobbigt.

Men jag vet att allt blir battre imorgon och att jag da kan njuta av ensamheten.

Det kanns lite som att jag nu vantar pa att aka hem. Jag har slutat uppleva for den har gangen och ser sakta men sakert hur dagarna gar mot den 20 december och mot flyget som tar mig hem till varldens basta familj, varldens basta vanner och forhoppningsvis en kansla av att ha astadkommit nagot.

Nehe, nu ska jag ga och ata nudlar. (nej, inget ris idag.)
Puss / j.

blunda och lyssna pa havet.