JOHANNA

Hej :)
Så.. min dag? Den har varit chill. Snackom framtiden och yrken. Vad fan? Jag går i skolan, jag vill inte veta!!! Inte än. Jag ska aldrig bli vuxen, trodde jag redan tagit den konflikten med mig själv.

Matrix på eftermiddagen. Och ja, jag älskar den filmen :D Så det var inga problem, problemen kom väl iofs när det blev lite knivigt och Emma sitter bredvid och vill veta i detalj vad som händer dom närmsta minutrarna..
- Dör han? JOHANNA, dööör han??!
- Men herregud, åhhh, vänta! Nej, gå inte dit!
- Åhhhhhh, nu dödar han honom juuuu!
- Neeeeej!
- Dog han? Vad hände? Vad händer nu??!
- Men hallå? Vad hände där?
- GÅÅÅÅ INTE DIIIIT!
Men det var trevligt :)

Sen vare hem och få huvudvärken som återkommit varje dag. Fan, kan den inte bara försvinna? Har varit ute och gått lite med papi och försökt plugga lite. Men tankarna försvann åt ett annat håll när jag läste genom mina mejl idag..

"ej att för glömma att FBK tar det i slutet"

& det är jobbigt. Klart som fan att det är jobbigt. När någon som agerat som sin extrabror i 9 år försvinner. Och när
han inte hör av sig på över ett år. Och när han väl gör det, då är det dags att glömma och förlåta..
- 9år, det gick fort. Varför slösa bort det på att vara arg nu?
Fan. Och nu, när det har gått över 2 år och han fortfarande inte kommit tillbaka för att säga hejdå? När han inte ens vågar
visa sig här för att säga hejdå? Det känns, och det är jobbigt. Jag antar att jag helst vill att han ska vara här igen,
att jag ska vara 12 år igen och vi ska åka ut till Lövhult för att åka pulka, eller köpa godis och glass för en filmkväll.
Klart jag vill att det ska bli så igen.
Men eftersom det aldrig kommer bli så igen, så vill jag inte ha med honom att göra längre. För han försvann, utan ett ord,
och hörde inte av sig på över ett år. 
Jag vet inte ens om jag vill säga hejdå längre, för jag vet inte om jag vill se dig i ögonen igen. Jag vet inte om du var
värd alla tårar. Men du har fått dom. Så grattis.

puss/Johanna