JOHANNA

VARNING: lång text och den är tillägnad en speciell person, så om ni inte vill läsa om min löpning, kryssa!

Ja, som många förstått så är löpningen min passion. Men det tog faktiskt några år innan jag förstod att det var det jag älskade. Jag började på både gymnastik och bandy när jag var 6 år. Gymnastiken höll jag på med tills jag fyllde 14 år och bandy spelade jag tills jag var 15. Jag spelade väl bandy de sista åren bara på grund av det där F-15 laget, som gjorde min dag varje dag! :)

Orientering har jag hållt på med så länge jag minns. Leta kontroller, ta ut kompassriktning och försöka hitta bästa vägvalen har liksom alltid varit något jag vet hur man gör. Det har alltid funnits där, jag vet inte när jag lärde mig det eller hur, det bara finns där.

Men en dag, precis innan jag skulle fylla 13 år, så insåg jag att det inte var kontrollerna jag älskade att hitta ute i skogen, visst är det helt underbart, men att springa, det var ju det jag kunde bäst. Min morbor Håkan är en gammal löpare, han hade Smålandsrekordet på 1500m i över 20 år.

Så ja, det var väl det jag trodde. 1500meter skulle det bli. Med Håkan som peppade mig började jag träna. Helt fullt ut. Jag stack ut för att jag tyckte om det, för att det var kul. Inte för att jag var tvungen. Så kom slutet av sjuan, jag skulle snart fylla 14 år och min kusin Anton sa:
- Men då ställer du väl upp på 1500meter i höst i skolmästerskapen?
"Yes sure" tänkte jag och glömde bort det. Sen kom den där dagen vi skulle anmäla oss till idrottsdagen.

Jag anmälde mig till längd, kula och något mer, bara för att slippa anstränga mig. Jag hatade friidrott. Dagarna gick och jag tänkte inte mer på det. Förrän Anton sa igen:
- Har du anmält dig eller?
Jävlar. Det hade jag inte gjort. Från den stund jag efteranmälde mig, till den dag jag skulle springa var jag så nervös att jag ville spy. Jag klarade inte av det. Jag ville dö dagen innan. Jag har skrivit i min dagbok;

Vafan ställde jag upp på det här för? Imorgon ska jag springa 1500meter inför hela skolan. Jag vill spy och dö. Wish me luck.

Men så fort startskottet gick så bara flöt all nervositet bort. Den försvann och jag sprang. Och jag älskade det. Jag slog skolrekord och jag fick en ny vän.

Efter det där loppet började jag dock inse att jag ville faktiskt springa längre. Om jag gjorde något misstag ville jag rätta till det. Så milsträningarna började, Håkan la upp schema och ja.. tiden gick, jag blev mer pressad och helt plötsligt ville jag inte längre. Jag hade tappat lusten. Jag fick ångest när jag sprang och jag blev stressad av mina egna steg. Jag behövde prestera mer, göra mer.

Så jag pratade med mina föräldrar och jag pratade med Håkan och slängde ner löparskorna i en kartong. Tills våren kom igen.. våren i åttan och jag kände nu är det fan dags. Jag började springa igen, med glädje. Jag sprang nog runt 7-8 mil i veckan tills jag kände att jag behövde något nytt. Utan press och utan tjat från mina föräldrar gjorde Håkan ett nytt träningsschema och jag var på g igen. Spenderade en vecka i Italien under sommaren och fick upp min kondition nåt förjävla mycket.

O-ringen 2005 kom och jag blev sjuk. Ont i halsen, feber och huvudvärk. Men efter några veckor så kände jag att jag var frisk och tränade på igen som bara den.

Jag skulle springa intervaller på Skogsvallen, 200m-400m-600m-800m-1200m-1200m-800m-600m-400m-200m. Det var några av dom jobbigaste intervallerna jag visste, stegintervallerna. Men jag sprang dom där 200,400,600,800 och 1200 metrarna. När jag sprungit ett varv på den andra 1200 så stannade jag. Jag la mig ner på marken och allt svartnade.

En timme senare hade jag en vilopuls på 90. Något var fel. Under hösten 2005 gjorde jag så många sjukhusbesök att jag inte ens kan få ihop räkningen. Det var tester, hela tiden. Jag blev trött på mig själv, jag ville inte mer och kunde inte förmå mig att må bra överhuvudtaget.

I november, efter 4 månader hittade dom felet som dom borde sett mycket tidigare. Jag hade körtelfeber. Inte sån som bryter ut i en vecka och sen försvinner. En sån som höll i sig, i det här fallet i över 4 månader. Det hade påverkat hjärtat på ett negativt sätt. Ingen träning på någon månad till.

När jag väl fick börja träna igen så var det 3km varannan dag. Jag tröttnade och började festa istället. Sen tog jag tag i mig själv ännu en gång och började träna. På allvar. Tävlade lite, men har inte riktigt fått kontroll på min nervositet än.

Och nu, nu är jag på g. Mer än någonsin. Jag känner att jag vill och att jag kan. Jag älskar att känna hur kroppen tar emot mer, jag älskar när mina ben bara går och när flåset är igång.

För många är löpning något avskyvärt, för mig är det guld.